Över två månader in i traineeprogrammet. Över 1000 nya tankar.
Som nyexaminerad ung (om jag får säga det själv) digital designer var jag en aning orolig att jag inte var tillräckligt förbered för arbetslivet. Nu skulle alla mina nyvunna kunskaper sättas i användning och jag skulle utbyta kunskaper med arbetsplatsen. Min största oro låg i rädslan av att arbetsplatsen skulle behandla mig som expert på mitt område (vilket förvisso kan kännas spännande) men som även sätter press på mig som ännu inte använt mina kunskaper ”på riktigt”. Men som tur är har jag fått anställning på en enastående arbetsplats som har välkomnat mig med öppna armar. Klippans kommun har fått mig att synas och höras. De tar hänsyn till mina kunskaper, mina åsikter, mina (få ?) begränsningar men framförallt så ser de redan mig som en av dem.
På andra sidan av myntet fanns rädslan av att ses som ”endast en trainee som är här på begränsad tid”. Jag hade tur igen och oroade mig endast i onödan. Jag behandlas inte som en tillfällighet och jag behandlas inte som praktikant. Jag behandlas som en medarbetare precis som vem som helst i kommunen. Som digitaliseringsutvecklare är jag just nu med och utvecklar och designar vår hemsidas utseende och tjänster. Men trots specifika arbetsuppgifter så är ingen dag den andra lik. En dag sitter jag i möte och presenterar grafiska designförslag för kommunikationsavdelningen. En annan dag sitter jag och kodar vår hemsida. En tredje dag sitter jag i samarbetsmöte med Ängelholm och arbetar med ett sidoprojekt som innefattar GDPR. En fjärde dag sitter jag och slipar på ett blogginlägg.
En femte dag har vi som traineer även ett gemensamt projekt där vi träffas en gång i veckan för att arbeta med detta. Jag ser det som att jag har två åtskilda jobb, men ändå samma – same same, but different. Vi är 10 traineer med flertal olika yrkesbakgrunder (som till en början skrämde oss). Vi alla har växlande tankesätt men trots det möts vi alltid vid samma knutpunkt. Jag hamnar ofta i tankarna att vi för drygt två månader sedan inte visste om varandras existenser (med några undantag), men här sitter vi idag – en sammansvetsad grupp arbetskollegor och vänner. Vi sitter i en unik position där vi alla tio genomgår samma resa, men med olika destinationer. Jag kunde inte önskat mig en bättre grupp för medresenärer än just traineegrupp 12. Tack för att ni gör det roligt att jobba, och tack för att vi tillsammans hjälps åt att växa och utvecklas.
Jag är väldigt spänd på vad resten av tiden har att erbjuda. För har jag redan fått med mig så pass mycket på endast två månader, kan jag inte ens föreställa mig hur vardagen kommer se ut när traineeperioden avslutas.
Vi hörs vid mitt nästa blogginlägg. Men till dess, ta hand om dig och dina arbetskollegor.
Bästa hälsningar, Martina Projkovska